evelina

 Jag VET att det händer så jäkla mycket skit hela tiden. På så många platser runt omkring mig. Med tjejer jag bryr mig och älskar. Det har även hänt mig. 

16åriga jag blev antastad på mitt första målarjobb av en manlig kollega. Chocken som kom, det som hände sitter fast i hjärnbanken. 

Jag va på linneanum , det stora huset i botaniska trädgården i Uppsala. Huset helrenoverades, så det va en stor stökig arbetsplats med massor av hantverkare. Men detta va en fredag eftermiddag, de flesta förutom målarna hade slutat kl 13, vi skulle jobba till 16. 

Så det stora huset va näst intill tomt. Bara jag och mina 4 kollegor. Utspridda i huset, på olika våningar va vi. Det målades överallt. Jag hade under dagen klagat på lite smärtor i magen. Även på rasten, då alla mina kollegor närvarade. Men jag ville jobba vidare, jag ville ju inte åka hem och förlora pengar (16år och levde på studiebidraget!) Så jag jobbade vidare. På eftermiddagen stod jag i ett rum och tejpade upp en kant. Jag stod även på en tvåstegsbock för att nå upp till det jag tejpade. 

Denna dag hade jag bara en sweatshirt på mig, för jag hade glömt ta med mig en ny t-shirt. Jag hade dock en bikini under. 

Jag står och tejpar och från ingenstans kommer zakaria, och ställer sig på steget bakom mig. Väldigt nära med andra ord. Sen börjar han smeka magen i cirkulära rörelser, först utanpå tröjan sen går han under den. Jag står som förstelnad med båda armarna i luften, som ett stort Y, och håller i dendär jävla tejpen. Sen går han upp med handen mot bröstet, och jag kommer till att säga ifrån, piper fram med min ljusaste röst ”slut” och slår ihop armarna i kors. Och hoppar ner och springer därifrån. Springer till Eric, min kollega som jag har förtroende för, som ser min panik och tårar, som hjälper mig ut till byggnaden, ringer chefen och hjälper mig ringa mina föräldrar. Pappa jobbade på samma bygge, men hade ju som sagt slutat för dagen. 

Mina föräldrar blir så jävla förbannande och ringer faktist till polisen för att fråga vad en ska göra. Och vi får svaret att anmäla. Så vi åkte in dagen därpå och får lämna en anmälan. Jag får lämna min version av händelsen och sen går det några månader. Men sen kommer det ett brev hem. Det ska bli rättegång. Jag ska sitta i en rättegångssal öga mot öga med den där slemmiga saken. Usch! Och helt plötslig en dag i oktober så sitter jag där, mitt emot honom, med hans tolk och försvarsadvokat. Och berättar allt som jag försökt glömma under sommaren och hösten. Han har inte så mycket förklaringar till vad som hänt, han säger att det inte har hänt, och att jag ljuger. Men dom tror inte på honom, dom tror på mig. 

Han blir dömd till ofredande och 10000kr i dagsböter och 500kr till brottsofferfonden. Sen va det hela över. Men jag kommer aldrig glömma. Och jag vill att de aldrig ska tystas ner. För det är så jäkla viktigt att folk uppmärksammas,  att det händer runt omkring oss. Jag hoppas bara att det ska bli bättre i framtiden. Att min dotter ska växa upp i en värld där hon slipper va rädd för att bli tagen på mot sin vilja, att få saker sagda till sig som är stötande.

Heja oss tjejer!